Now it shows.
Det börjar nu. Psykologen sa att jag inte behövde vara rädd, det måste inte gå utför bara för att det gjort det förut. ”Du har ju N nu.” Ja, jag har N nu men han är inte här. Och då måste det kanske gå utför? Idag gick det utför. 160 knyck först, sen 0… och detta inom loppet av bara några få timmar, max ett par.
Jag förstår inte mig själv. Andra förstår inte mig. Jag skrämmer dem men jag menar det inte. Jag skrämmer också mig själv ibland. Vad gör jag den dagen folk inte orkar längre? Kommer det att gå längre då. Kommer jag att självdö då. Kommer jag att tyna bort i min egen lägenhet och bli bortglömd.
