it’s time to.
Jag till mig själv: Det är dags att bli bättre nu. Det får inte fortsätta så här längre. Du måste ta lite ansvar, visa lite för dig själv, och för N, att du är värd mer än det här. Att du kan vara mer än det här.
Mig själv till jag: Jag är livrädd. Rädd att det är för sent. Rädd för att göra fel. Rädd för att inte vara bra nog. Jag längtar tillbaka till när det var intensivt men lycka och glädje. Inte rädsla. Tänk om N tycker att det är för sent, inom sig? Jag är ett vrak och jag är ledsen för att jag gör honom till ett vrak.
Jag till mig själv: Men du vet ju att du vill ha det här. Du vet ju att det är det enda rätta. Skärp dig! Grow up. Du är vuxen, så föreställ det då för fan. Sluta äta piller för att orka med. Sluta skära dig när det känns outhärdligt. Vill du ha ärr?
Mig själv till jag: Vad fan vet du om saken? Jag orkar inte utan mina vita små tabletter, jag orkar inte med avgrundsdjupet utan sår där känslorna kan sippra ut. Och ja, jag vill ta mig fan att ärren inuti ska synas utanpå så att jag slipper förklara mig, slipper låtsas. Men främst av allt vill jag bara må bra igen. Jag vill ha det bra i mitt liv, jag vill ha det bra med N, jag vill le och skratta igen utan att spela. Jag vill inte stöta bort honom och andra ur mitt liv. Jag vill inte vara en sjuk person, jag vill inte må så här och jag kan inte, aldrig någonsin, vara utan N.
