i’m falling apart.
give me peace. i’m falling apart. give me peace, i’m falling apart. give me peace, i’m falling apart.
how will i ever be okay? how can i do this to the people i love?
oh darkness. i feel like letting go…
fooled.
I’ve fooled everyone. They all think I’m sane, they all think I’m alright – now.
Guess we’ve all been fooled. Guess I’m pretty damn good at this smiling game.
empty
all thats’ left is empty.
hollow me, a shell.
and the pain fills me up. it’s all there.
you can count on me. this is my way.
i’ve done everything i can to break the habit and i’m still the same.
still pathetic empty hallow painful me.
despair
despair
gets a hold of me
i can’t see damned, the blinds of tears
are getting in the way.
refuses to let me go.
dark
comes swollowing me.
show me its way
with sharp, sharp razorblades
all that’s left: a broken girl
and a tube filled with blood.
hatred
slaps me around a couple of times.
i’m down on my knees
begging.
i don’t wanna hate myself
anymore.
my personality
so ugly and condamned
makes me wanna give up.
(it tells me it would be best for all and everyone)
i would like to be
that peacefull girl.
with blood and all,
just to be free…
Black eyed monster.
Det svarta griper tag i mig och får mig att känna rädsla, skräck och tomhet. Jag är inte van vid att känna såhär, att känna det tabulagda: svartsjuka. Det dunkar i mig. Bränner av oförklarliga anledningar. Jag mår illa och vill bara förvinna. Upplösas till ingenting.
Jag vet varför vi (bordisar) gör det. Vi känner för mycket och det tär i våra själar.
Now it shows.
Det börjar nu. Psykologen sa att jag inte behövde vara rädd, det måste inte gå utför bara för att det gjort det förut. ”Du har ju N nu.” Ja, jag har N nu men han är inte här. Och då måste det kanske gå utför? Idag gick det utför. 160 knyck först, sen 0… och detta inom loppet av bara några få timmar, max ett par.
Jag förstår inte mig själv. Andra förstår inte mig. Jag skrämmer dem men jag menar det inte. Jag skrämmer också mig själv ibland. Vad gör jag den dagen folk inte orkar längre? Kommer det att gå längre då. Kommer jag att självdö då. Kommer jag att tyna bort i min egen lägenhet och bli bortglömd.
Jag leds in på rätt väg.
Äntligen är det inte jag som måste göra. Äntligen sköts kallelse, tider, möjligheter av andra. När jag kämpat så länge för att vara ”duktig” (och duktig) visar det mig att jag får tillbaka på all möda jag lagt ner. Jag tror inte att det kommer att vara en dans på rosor, inte ens så enkelt som en dans på taggiga rosor. Nej… jag vet, det kommer att krävas mycket av mig men nu, slutligen, är jag ändå inne i systemet. Min DBT-träning börjar i slutet av oktober. Full av tillit, full av tro. Jag ska bli bättre.
