Something to sing about

älskade lilla w. wimsabimsamimsamumsa. hur ska jag klara mig utan dig? jag är skyldig dig ett gott liv, jag är skyldig dig ro och lugn. fina stumpabumpan, så jag älskar dig. kan du trivas och inte känna dig sviken hos någon annan? kan jag ge dig det du förtjänar hos en annan? du är så högt älskad och jag tror aldrig att du kommer att förstå mitt älskade, älskade barn. min älskade, älskade flicka, att jag gör allt för dig och du kommer aldrig att sluta tillhöra tillsammans med mig även om vi är på olika platser.

i mitt hjärta är vi alltid tillsammans. <3

min älskling fyller år idag men han mår inte bra. det är så hårt.

han förtjänar enbart bra saker. i wanna make him well again.

jag älskar och tänker på dig, mon cherie. 

ångest. ångest. ångest.

pratar med P om mig, mitt liv(?). jag måste erkänna för mig själv att jag inte är så stark som andra tror. jag måste acceptera att jag inte orkar någonting nu. and then i’ve got to deal.

sjukskrivning. det låter så… smärtsamt. men jag orkar inte nu. jag kan inte ens ta hand om mig själv- hur ska jag klara av mina måsten? jag har bara fyra tabletter kvar i burken. jag kan inte gå till apoteket. de kanske räcker till imorgon? jag vet ingenting nu. jag vill bara prata med N. vill att han försäkrar mig om att det kommer att bli bra. jag fick brev från N idag och jag blir så ledsen när jag tänker på att jag inte får honom att sprudla längre…

Jag till mig själv: Det är dags att bli bättre nu. Det får inte fortsätta så här längre. Du måste ta lite ansvar, visa lite för dig själv, och för N, att du är värd mer än det här. Att du kan vara mer än det här.

Mig själv till jag: Jag är livrädd. Rädd att det är för sent. Rädd för att göra fel. Rädd för att inte vara bra nog. Jag längtar tillbaka till när det var intensivt men lycka och glädje. Inte rädsla. Tänk om N tycker att det är för sent, inom sig? Jag är ett vrak och jag är ledsen för att jag gör honom till ett vrak.

Jag till mig själv: Men du vet ju att du vill ha det här. Du vet ju att det är det enda rätta. Skärp dig! Grow up. Du är vuxen, så föreställ det då för fan. Sluta äta piller för att orka med. Sluta skära dig när det känns outhärdligt. Vill du ha ärr?

Mig själv till jag: Vad fan vet du om saken? Jag orkar inte utan mina vita små tabletter, jag orkar inte med avgrundsdjupet utan sår där känslorna kan sippra ut. Och ja, jag vill ta mig fan att ärren inuti ska synas utanpå så att jag slipper förklara mig, slipper låtsas. Men främst av allt vill jag bara må bra igen. Jag vill ha det bra i mitt liv, jag vill ha det bra med N, jag vill le och skratta igen utan att spela. Jag vill inte stöta bort honom och andra ur mitt liv. Jag vill inte vara en sjuk person, jag vill inte må så här och jag kan inte, aldrig någonsin, vara utan N.

Idag om en månad sitter jag på planet eller har precis stigit av planet i London. På väg att byta plan mot Kanada. På väg mot min älskling. Saknaden är stor och det finns så mycket att ta igen. Mitt liv är så annorlunda den här gången. Jag är så annorlunda den här gången. Och våra framtidsutsikter är något utöver det vanliga. Jag förstår varför människor kämpar, varför människor desperat fortsätter och aldrig ger upp. Det är detta de strävar efter. Det jag funnit i livet med min älskade. Kärlek.